Ö - pojken

Mitt namn är Sven-Erik Johansson, född 1951, konstnär som bor i en service lägenhet i Skärhamn. Jag trivs och har en glad positiv syn på livet, trots mitt svåra handikapp. Jag föddes som ett friskt och normalt litet barn den 22 november 1951 av två lyckliga föräldrar på Uddevalla lasarett. Jag var deras andra pojke. När vi, efter BB, kom hem till Tjörn, så utvecklades ja g normalt fram till ca tio månaders ålder.

Insjuknandet.

Men då kom katastrofen för familjen. Jag insjuknade i svår hjärninflammation, (Encefalit), med Epilepsi liknande kramper som följd. Jag låg på sjukhus i två månader och svävade mellan liv och död. Men på något underligt sätt så över­­levde jag ju ändå. När mina föräldrar sedan fick hem mig var jag mycket illa däran. Balansen var helt utslagen, mo­toriken likaså och talet hade jag tappat helt. Ofta hade jag svåra krampanfall. Jag hade fått en bestående CP-skada.

Träningen börjar.

Sedan blev det att under flera år, med jämna mellanrum åka på kontroll till Barnsjukhuset. Där gav man oss träningsprogram som måste utföras i flera timmar/dag, vilket blev min mors uppgift eftersom hon valde att vara hemma.

I början gjorde jag nästan inga, eller mycket mycket små framsteg. Jag fick lära mig ALLT igen. Men efter hand så lärde jag mig sitta igen, med stöd.

Motoriken blev allt bättre och talförmågan började också återvända efter hård träning varje dag.
 

Men utan min mors och fars hängivna kamp hade jag säkert aldrig varit den jag är idag. Men det skulle föra alltför långt att här i detalj redogöra för allt som hände under de första åren. Jag kan bara säga att när en i familjen blir handikappad, då blir hela familjen det, i någon mening i alla fall. Trappor, smala dörrar och trösklar hemma hos vänner och bekanta gjorde att vi kanske valde att stanna hemma oftare än vi kanske hade gjort annars. De fick komma hem till oss istället.

Bräckes Förskola.

På hösten -58 blev Förskolan på Bräcke Östergård som är en skola för rörelsehindrade barn, i Göteborg färdigbyggd. Där fick jag träning av kunniga sjukgymnaster och förskolelärare, medan min mor fick välbehövlig vila hemma på Tjörn.

Det var väl inte alltid så roligt att som sexåring vara utan mor och far så länge; tre veckor första gången. För det var ju så på den tiden, föräldrarna fick inte stanna hos sina barn, varken på sjukhus eller andra institutioner. Idag är det helt annorlunda. Nu har Bräcke en stor fin våning där föräldrarna kan bo så länge deras små barn är inne för behandling, om de så önskar.

Vill ni läsa hela berättelsen kan ni beställa den för endast: 75:-

info@se-mojligheterna.se

Några bilder ur boken Ö-pojken.

I huset till höger, i Djupvik på Tjörn, bodde jag det tre första åren av mitt liv.
Här är jag som drygt ett år gammal.
Här är jag fyra år gammal och tränar gymnastik.
Här är pappa och jag i vår eka på fisketur utanför Djupvik sommaren 1963.